STEVE MARRIOTT´S TIDIGA ÅR INNAN SMALL FACES.

STEVE MARRIOTT´S TIDIGA ÅR INNAN SMALL FACES.

Steve Marriott växte upp i en musikalisk familj i Londons East End.

Hans pappa Bill var en ofta anlitad pub pianist. När Steve var 8 år fick han en ukulele av sin far. När han lärt sig några låtar på ukulele så började han uppträda som gatumusikant vid tex. busshållplatsen nära hemmet där han bodde. Detta var år 1955.

Steve´s första band bildade han 1956 tillsammans med sin pappa och mamma Kay var också med och spelade tvättbräda. Dom spelade skiffle som då var väldigt populärt i England. Dom uppträdde ofta på ålderdomshem runt om i East End – dom fick också bra betalt för att uppträda, så man kan säga att Steve var proffs redan vid 9 års ålder.

1957 vann Steve en talangtävling som han ställde upp i medans famlijen var på semester.

1958 var han en av dom sökande till rollen som Oliver i Linal Bart´s uppsättning av musikalen. Han framförde  Buddy Holly´s ”Oh Boy” och Connie Francis ”Who´s Sorry Now”. Han fick rollen som Artful Dodger men kanske inte bara för hans uppträddande för Mr. Bart. Som Steve själv sagt i vissa intervjuver så kan det också bero på vissa familje kontakter med Mr. Bart. Steve kom att spela Artful Dodger i 14 månader, 6 kvällar i veckan på the New Theatre, St Martin´s Lane, London West End.

Vid denna tidpunkt bodde han i Manor Park och hade David Essex som granne. Essex kom själv att bli en hyllad skådespelare och sångare bla i scenuppförandet av Godspell.

1959 bildade han sitt första riktiga rockband kallat The Wheels, som var en trio som spelade Buddy Holly låtar. Där naturligtvis Steve lekte Buddy med tjockbågade glasögon, dom spelade på lokala kaffebarer i East Ham. Han hade också ett annat band vid denna tid som kallade sig Mississipi Five. Vad dom spelade för nåt förtäljer inte historien. Sedan hade han också en grupp som som hette The Coronation Kids, som antagligen också var en Buddy Holly influerad grupp, enda kända sång från denna period är ”Sheila”.

1960 gavs soundtracket till ”Oliver” ut på World Record Club. Steve sjunger 3 låtar på albumet,”Consider Yourself”,”Be Back Soon”och ”I´d Do anything”.

1961/62 för pengarna han tjänade på att spela Artful Dodger, gjorde att han kunde ta teaterlektioner på kända Conti School of Drama. Under skoltiden var han även med i olika uppsättningar på West End så som ”Mr.Patsy”,”Dixon of Dock Green” och ”William the Peacmaker”. Han medverkade också i tv annonser och en del radioshower

tex,”Mrs.Dale´s Diaries” han hade även ett stående inslag varje lördagsnatt på radio Luxembourg. Han medverkade också i en Peter Sellers film vid namn ”Heavens Above”

The Moonlighters blev nästa grupp för den då 15 årige Steve. Dom spelade Shadows låtar plus dom senaste hitsen som tex,”Cut Across Shorty”, men även blusigare matrial som ”I´m a Hog for You Baby”. Bandet spelade på olika lokala tillställningar i östra London. Steve blev också tillfrågad att spela teater med självaste Sir Laurence Olivier, men tackade nej med motiveringen att han var för gammal att spela barn, detta innebar att det blev ett storgräl med familjen vilket fick tillföljd att Steve flyttade hemifrån.

Mars 1963 bytte The Moonlighters namn till The Frantics. I juli samma år kom hans första solo single ut på Decca”Give Her My Regards” som framsida och bsida var”Imaginary Love”. Mot slutet av 1963 medverkar The Frantics i en beat film med titeln”Live It Up” Steve spelar trummis i filmen. The Frantics byter sedan namn till The Frantic Ones, bandet spelade en mix av då tidens hits och Shadows låtar. Steve spelade piano och munspel i gruppen. The Frantic Ones gav ut en singel ”Move It”, men märkligt nog gavs den bara ut i Malaysia av alla ställen på jorden.

1964 bildar gruppen The Moments också kända som Steve Marriott & The Moments.

Medlemmar som var med i gruppen var bla. Jimmy Winston gitarr/bas, Vin Nicholls trummor, Sean Buckley gitarr och John Weider gitarr. Weider kom senare att spela med i The New Animals och Family. Gruppen spelade en mix av soul och blues låtar. Bandet hade också under en tid The Who´s manager Pete Meaden. The Moments var väldigt populära i östra London och i Essex. The Moments gav ut 2 stycken singlar den första med låtarna”I Cried” och bsidan var ”Maybe”, den andra singeln var en cover på Kinks”You Really Got Me” och bsida var ”Money Money” denna sista singel gavs ut i USA men sjönk som en sten där. I November får Steve sparken från bandet pga att han fått en halsinfektion och missat 3 spelningar i rad. I december är han ett par veckor medlem i gruppen Johnny Be Great & The Quotations.

På vintern 1965 kunde man i NME se annonser på en andra singel med Steve på Decca med orden kommer snart i handeln. Det finns inga bevis för att Decca överhuvudtaget gav denna singel ett katalognummer. Men i en intervjuv med Chris Welsh säger Steve att en av låtarna han hjorde för sin andra singel var ”Tell Me” med Andrew Oldham som producent. Senare i karriären skulle ju Small Faces hamna på Oldhams skivbolag.

Steve gjorde också under början av 1965 sin sista filmroll då han åter igen spelade trummis i en film med titeln ”Be My Guest” Han gästade också i bandet The Outcast som Jerry Lee Marriott. I Mars 65 provspelade han för bandet The Lower Third, men fick inte jobbet utan det gick till en viss David Jones senare David Bowie.

I stället bildade han gruppen The Pioneers med Jimmy Winston, Kenny Jones och Ronnie Lane. Steve´s flickvän Anna döpte om bandet till Small Faces och resten är ju som vi säger historia.