JOE MEEK

JOE MEEK

– BADRUMS SOUNDETS KONUNG

– Joe Meek, säger ni – vem fan är Joe Meek?
Kanske en del av er som läser det här
vet vem Joe Meek var, men jag kan garantera
att de esta av er har faktiskt hört Joe Meek,
utan att tänka på det. Vad sägs om låtar som
“Thatís the way” med Honeycombs, “Stand up”
med Michael Cox eller “Just like Eddie” med Heinz
och framför allt Telstar med Tornados som var
det första engelska bandet att ha en nr 1 på
hitlistorna i USA.
Joe Meek var Englands svar på Phil Spector. Vem
som var galnast av dem två vet jag inte, men den
skillnaden är nog hårn.
Joe Meek var Englands första indie producent. Han
spelade in artister i parti och minut i sin studio på
304 Holloway London. Hm, studio och studio, förresten…
Det var väl mer en vanlig tvårumslägenhet
som Joe byggde om till en studio. Jag har för mig att
köket var ombyggt till kontrollrum och att han oftast
använde badrummet till sin stråksektion och en del
sångpålägg.
Vem var då denne man? Joe Meek föddes i Gloucestershire
i staden Newent den 5 april 1929. Han
döptes till Robert George Meek, men kallades mest
för Joe. Att han blev som han blev vid vuxen ålder
kan ju ha att göra med att han under de första fyra
åren hela tiden ck gå klädd i ickkläder. Och har
man inte den läggningen kan det ju inte vara lätt här
i livet, eller hur?
Sin bana inom musikbranschen startade han som
radartekniker inom försvaret. Joe var ett tekniskt
geni och helt galen i att lyssna på radio, så han hade
bestämt sig att när han blev fri från försvaret var
det inspelningstekniker han skulle bli. Runt 1953-54
yttade Joe till London och ck anställning hos IBC
(Independent Broadcasting Company) som balanstekniker;
på den tiden var IBC:s studio mycket bättre
än de stora skivbolagens. Så Joe och de andra var
alltid fullbokade. Vad en balanstekniker gör vet jag
inte, jag antar att han ställer in nivåer på utljud, men
jag kan ju ha fel. På IBC kom han att arbeta mycket
tillsammans med Denis Preston. På 1950-talet var
Preston ledande för all bra jazz som producerades i
England och Joe blev hans tekniker. De spelade in
storheter som Chris Barber, Ken Coyler och Humphrey
Lyttelton, med era. Det var på dessa inspelningar
som han började exprimentera med sound on
sound och framför allt var han den förste teknikern
som började sätta upp mikrofoner lite överallt i studion,
bland annat var han först med att micka bastrumman.
Förut hade man oftast bara en mikrofon
som stod i mitten av studion som man försökte ta
upp allt ljud med.
1957 var skife det hetaste på musikmarknaden.
Lonnie Donegan var största stjärnan och hans lp
Showcase var den första engelska lp:n att ta sig in
på top 30-listan, som var en lista för singlar, så
det var starkt gjort. Ni kan ju gissa vem som var
tekniker på den lp:n, eller hur? Men nu hade Joe
börjat ledsna på att vara tekniker och han ville stå
på egna ben. I juli 1957 hittar han en lägenhet på
nedre botten nära Portobello Road Market. Lägenheten
bestod av två rum och kök. När han hade fått
in all studioutrustning fanns det knappt någon plats
för artisterna. Nu gällde det att hitta rätt artister så
att Joe kunde göra demos och försöka få sin chef
Denis Preston intresserad av att ge ut hans inspelningar.
Många grupper och artister sökte lyckan i
Joes studio, för att nämna några få så var t.ex.
Petula Clark och Lonnie Donegan där. Nu kördes det
dubbelskift först 8 timmar åt IBC, sen hem till egen
studio för typ en 8 timmar till. Och så säger alla man
känner att vara musiker eller producent är ett glassjobb.
Hur många av er skulle vilja byta?
Som alltid när man jobbar mycket kan det ju bli en
del kontroverser och i september 1957 hade Joe fått
nog av IBC. Droppen som ck bägaren att rinna över
var att Joe hade jobbat sent i studion med Petula
Clark och de hade slutat inspelningarna runt kl 3 på
morgonen. På förmiddagen kom Joe till studion kl
11 och blev direkt kallad in till studiomanagern som
menade att han kom för sent, vilket upprörde honom
så till den grad att han sa upp sig. En sak som ni ska
veta är att den här mannen hade humör och kunde
bli otroligt arg. Det underlättade heller inte att han
var väldigt egoxerad, allt handlade egentligen om
att han alltid hade rätt. Fan, det där låter som nån
jag känner, undrar bara vem?

Jaha ja, Joe Meek var då utan jobb i slutet av år
1957. Vad skulle han nu hitta på? Han förde en del
samtal med sin gamle chef på IBC, Denis Preston,
om samarbete, men det blev inget just då. Så nu
satt han i sin egen studio och spelade in demos med
en massa artister för att sen försöka sälja dessa till
något skivbolag.
1958 jobbade han bl.a. med George Martin i Abbey
Road-studion, men efter en inspelning med Joy &
David blev Joe sur på George Martin efter det att han
frågat honom om han trodde att det de just spelat in
kunde vara en hit. För George svarade: Ja, möjligen,
efter att de gjort åtta singlar till. Så ni kan ju förstå
att det dröjde länge innan Joe försökte sälja några
nya låtar och artister till EMI.
På hösten 1958 började han åter samarbeta med
Denis Preston. De två började bygga upp det som
skulle bli Lansdowne-studion. Här ck Joe fria händer
att inreda studion precis som han ville ha den.
Dealen var att Preston satsade pengar och Joe skulle
jobba gratis med att bygga upp studion.
När Lansdowne-studion invigdes i maj 1959 var
det den modernaste studion i hela England. Också
den första med stereoljud. Men deras samarbete
skulle återigen inte bli så långvarigt; Joe tyckte att
han fortfarande spelade andra olen och det var han
ju som ni förstår inte så bra på. Så den 4 november
1959 mitt i inspelningarna av Kenny Graham with
Joe Harriottís lp:n Jazz Cha-Cha lämnar Joe Meek
studion för att aldrig mer komma tillbaka. Fast när
han gick trodde han nog att han skulle komma tillbaka.
Men dagen efter ringer Denis Preston upp
honom och meddelar att han inte var välkommen
tillbaka. Anledningen till bråket denna gång var att
Joe ville ha med några låtar som han tyckte var
bättre än det de höll på med att spela in. Han hade
i och för sig haft planer på att sluta och öppna en
egen riktig studio, han hade ju fått £3000 för låten
“Put a ring on her nger” med Les Paul & Mary Ford,
en låt som Joe skrivit åt Eddie Silver. Les Paul & Mary
Ford gjorde en cover och ck en top 40-hit i USA.
Sedan gjorde även Tommy Steele låten som baksida
på sin singel îCome on let¥s go”. Han hade också tre
andra singlar på gång i England: Emile Ford & The
Checkmates îWhat do you want to make those eyes
at me for” som var på väg mot nummer 1 på Englandslistan
i slutet av november. Denna skiva hade
Joe producerat och den var utgiven av Pye.
Han producerade också Mike Prestons “Mr Blue”
och var tekniker på Marty Wildes “Sea of love”. Och
nu började det komma in lite pengar. Han försöker
att hitta någon som ville backa upp hans projekt om
att bilda både skivbolag och inspelningstudio. Men
det gick trögt på grund av att Londons musikscen
var liten och alla kände alla och alla visste om Joe
Meeks temperament. Så han påbörjar arbetet med
en soloskiva, som han kallar “I hear a new world”,
som antagligen är världens första konceptalbum.
Den kom ju typ tre år före Phil Spectors “A christmas
gift for you”. Joes platta tar sex veckor att spela
in, han använder sig av bandet Cavaliers som spelar
på hela skivan. Skivan kan beskrivas som elektroniskt
snömos. Om någon där ute skulle äga ett ex av
ep:n eller lp:n så är ni bara att gratulera, kanske inte
direkt för skivans innehåll utan för att den är värd
mycket pengar i original. Ep:n pressades i 99 ex och
lp:n i 20 ex. Så någon större hit pratar vi inte om
här.
Vidare i december så stämmer han också sin gamla
arbetsgivare på Lansdowne-studion, en process som
skulle ta ett par år att reda ut.
1960 har Joe äntligen uppnått målet om ett eget
skivbolag. Den 25 februari bildas Triumph Records
under parollen “records made for the hit parade”.
Som vanligt när Joe Meek är inblandad så blev
detta bolag kortvarigt. Men den här gången kan man
inte skylla på honom. Triumph var det första riktiga
indiebolaget, man hade en liten budget och man
var i snabbt behov av hits. Hits kom också ganska
snabbt; redan i maj hade Fleerakkers en hit med
“Green Jeans” som tog sig in på top 30-listan. Sedan
slog man till med Michael Cox “Angela Jones”, som
blev en monsterhit, men nu började problemen på
allvar. Som indie hade man helt enkelt för dålig
kringorganisation, man ck inte ut plattorna i tid till
skivaffärerna och andra intressenter. Man hade ju
helt enkelt inte tryckt upp tillräckligt många skivor.
De hade inte resurserna som t.ex. Decca, som kunde
trycka upp 10 000 ex av en platta och blev den ingen
hit så var det bara att bränna upp de överblivna
exemplaren, och satsa på nästa platta som kanske
kunde sälja. Michael Cox-singeln sjönk som en sten.
Men den lyckades ändå ta sig in på top 10-listan i
England. Detta blev den sista hiten på Triumph. Ett
halvår efter starten är man i stort sett bankrutt. Men
Joe Meek skulle snart komma att höras av igen och
denna gång ordentligt.
På hösten 1960 träffar Joe Meek en man vid namn
Major Banks, en lekshandlare med mycket pengar.
De beslutar sig för att öppna eget men att inte göra
de misstagen som Joe hade gjort med Triumph. Det
första Major Banks gör är att köpa loss Joe från kontraktet
med Triumph. Sedan det var gjort, investerar
Major Banks runt £5000 på att låta Joe bygga
upp en ny studio. 304 Holloway Road blir adressen
och här kommer en del mästerverk att spelas in. Joe
Meek utrustar studion med en Lyrec twin-track stereobandspelare
och även en Emi tr 51 monobandspelare.
Den 12 september 1960 står studion klar och de
båda kompanjonerna bildar RGM Sound. RGM skall
bara göra inspelningar och sedan sälja skivorna till
de större skivbolagen. Detta för att undvika vad som
hände med Triumph Records. Så nu gick man runt
på de olika skivbolagen och gjorde upp några dealar
bl.a. med Dick Rowe på Decca. Känns namnet igen?
Jo, det är samma Dick Rowe som sa nej till Beatles
några år senare. Dick Rowe var i och för sig inte ensam om att säga nej till Beatles även Joe tackade nej till dom. Sedan ck man också en deal med
Pye som under årens lopp kom att ge ut en hel del
plattor.

Joe Meek har också turen att träffa på Geoff Goddard
när denne håller på att provspela för ett musikförlag.
Goddard var utbildad klassisk pianist och var när
han träffade Meek helt inne på en bana som klassisk
musiker. Men det lyckades Joe ta ur honom och
han menade att det var bättre att han satsade på
att bli artist hos honom. Vilket skulle visa sig vara
ett lyckokast även om Goddards framgång inte kom
som artist utan som låtskrivare. Få engelska låtskrivare
har haft så många hitar som Geoff Goddard, det
är väl egentligen bara Lennon-McCartney och Jagger-
Richards som haft er än honom, så det är ju
inte något dåligt sällskap han hamnat i.
Först att spela in i nya studion är Mike Berry &
The Outlaws som spelar in singeln îSet me freeî. Men
det händer inte mycket med den. I Januari 1961
ger Decca ut Mike Berry & The Outlaws singel “Will
you still love me tomorrow”, men det händer ingenting
med den heller. Smäller till det gör det när John
Leyton spelar in Geoff Goddards låt “Johnny remember
me” som ges ut på skivbolaget Top Rank som går
raka vägen upp till nummer 1 och stannar 15 veckor
på hitlistan. Uppföljaren “Wild Wind” var skriven av
vem, tror ni? Just det: Geoff Goddard tar sig upp till
en andra plats och stannar på listan i 10 veckor.
Men snart ska det smälla till ännu mer. När Decca
ger ut Tornados “Telstar” blir det en kanonhit i England
och övriga Europa och den slår också till i USA
och blir nummer 1 där. Det är första gången ett
engelskt band toppar därborta. Låten skrevs av Joe
Meek medan Goddard skrev baksidan “Jungle Fever”.
Men det är Geoff Goddard som spelar det magnika
orgelsolot och också hörs sjunga i slutet av Telstar.
Efter att Telstar blivit en jättehit satsar Joe på
att göra deras basist Heinz till en soloartist. Med
Heinz andra singel lyckas han få en top 5-hit med
låten “Just Like Eddie” med Richie Blackmore på
gura. Sedan händer en del olyckliga omständigheter.
Först tar Robert Stigwood bort sina artister bl.a.
John Leyton, Don Charles och Mike Berry men värst
av allt är nog att hans arrangör under många år
slutar, nämligen Charles Blackwell. Så nu har Joe
Meek bara Geoff Goddard kvar från när han startade
RGM. Joe har också kommit på kant med Major
Banks som han tycker lurat honom när de en gång
skrev kontrakt. Joe anser att han gör allt jobb och
att Banks bara tar åt sig pengarna som kommer in.
Men vi ska veta Major Banks är affärsman i första
hand och inte speciellt kunnig i musik. Att Banks
satsat £5000 verkar Joe Meek ha glömt bort nu när
hitsen börjar rulla in.
1964 börjar bra: Han får en hit med Honeycombs
“Have I the right”, som blir nummer 1 i England den
27 augusti. Men det blir också slutet på samarbetet
med Geoff Goddard. Geoff menar att “Have I the
right” är hans låt som han skrev med Joe i början
av 1964 under namnet “Give me the chance”. Medan
Ken Howard och Alan Blaikley menar att de skrev
“Have I the right” under hösten 1963.  1965 stämmer
Geoff Goddard Howard och Blaikley, men han
förlorar målet kanske med anledning av att Joe Meek
inte ville vittna om han varit med och skrivit “Give
me the chance”. Konstigt, kan man ju tycka att han
gjorde på detta vis. Varför det blev så får vi nog
aldrig veta.
Efter att Geoff förlorat i rätten så träffades han och
Joe Meek aldrig mer. Och med facit i hand kan man
nog säga att Joe blev den store förloraren. Joe köper
också ut Major Banks för £14 999 och får nu en
ny kompanjon i Tom Shanks. Den här gången har
Joe lärt sig läxan, han får nu 99 procent av intäkterna.
Allt ser ljust ut igen; han får en top 12-hit
med Honeycombs “Thatís the way”. Mellan åren
1960-1965 gav Joe Meek ut 141 plattor varav 25 var
top 40-hits. Han var till och med mer framgångsrik
än Phil Spector som bara hade orkat med 21 stycken
top 40-hits. Men slutet är nära…
I februari 1966 får Joe sin sista hit med Cryiní
Shames och låten “Please stay” som når 26:e plats
på listan. I juni skiljs Joe och Tom Shanks åt och
nu följer det bara ekonomiska problem för Joe. Han
ligger efter med räkningar till allt och alla. Ingen på
något skivbolag vill heller ha med honom att göra.
Den enda som visar intresse för Joe Meek är sir
Joseph Lockwood, högsta chef på EMI. Sir Joseph vill
att Joe ska ta över efter George Martin som A&R:s
man och chef för Abbey Road-studion. Det hade ju
kunnat bli något riktigt stort av det, tänk om Joe
hade varit med om att göra Sgt Pepper… Vilken
platta det hade kunnat bli. Jag menar, Sgt Pepper är
bra som den är, men tänk vilka ljud som Joe hade
kunnat få fram med den budget som Beatles hade.
Så blev det dock aldrig, den 3 februari 1967 skjuter
Joe Meek skallen av sig, efter det att han skjutit
sin hyresvärdinna. End of Story.