PETER BRAMALL VEM SÄGER DU??????

Om jag säger Bram Tchaikovsky då. Då kanske det är några som höjer på ögonbrynet.

Men som ni förstår så föddes han som Peter Bramall den 10 november 1950.

Sin karriär som musiker började Bram i lokala pub band i slutet av 60 talet. I början av 70 talet bildade han bandet All-Time Heroes med sina vänner James Roper på bas, Majo på keyboards och Keith Line på trummor. All-Times Heroes spelade in några demos och lyckades också få spela förband till Man på en turnévända i England. Fast då hade dom bytt namn till Roper. Ännu en gång ändrade man sitt bandnamn, denna gång kallade dom sig enbart för Heroes. Man spelade då in en cover version av Bruce Springsteen´s ”Growing Up”. Efter denna singel så¨splittrades band och Bram gick med i Motors istället. 1977 släppte Motors sin första lp, finns några bra låtar på debut plattan själv gillar jag ” Dancing the night away” väldigt mycket. 1978 i väntan på att Motors skulle påbörja arbete med lp nummer 2, så gjorde Bram lite egna inspelningar detta resulterade i singeln ”Sarah Smiles”. Singeln fick hyfsad kritik och spelades en del på vissa radiostationer i England. I och med det så beslutade Bram att lämna Motors och starta ett eget band som han kallade för Battleaxe, senare alltså omdöpte han bandet till Bram Tchaikovsky. Fast man kan ju undra vad han tyckte om sitt beslut att lämna Motors? Bram är ju med på Motors andra lp också. Menar Motors fick ju en jättehit med låten ”Airport”, just från den plattan. Om jag kommer ihåg rätt har jag för mig att skivbolaget inte ville släppa singeln med bildomslag på bandet, för skivbolaget menade att dom var för fula för att visa sig på bild. Nå väl Bram hade tagit sitt beslut och hans nya band bestod förutom Bram av Mike Broadbent (bas, keyboards) och Keith Boyce (trummor). Man fick på en gång skivkontrakt med Radar records och spelade omgående in första lp som fick titeln ”Strange man, Changed man”. Plattan kan beskrivas som en av dom bästa powerpop plattor som gjorts. Helt välförtjänt fick bandet en hit med singeln ” Girl of my dreams” på båda sidor om Atlanten.

Man följde upp succen med albumet ”The Russians are coming” 1980 i Usa hette plattan ”Pressure”. En helt ok platta tycker jag och den sålde ganska ok men blev väl inte riktigt den hit som Bram och skivbolaget hade hoppats på. Jag såg Bram på gamla legendriska Ritz i Stockholm när han var där på ett gig. Egentligen var han förband till Graham Parker & The Rumors, men dom spelade på Gröna Lund och gröna ville inte ha nåt jävla förband. Folk ska ju åka karusell mm och spendera en massa pengar där inte stå stilla och lyssna på musik”S”. Nog om det. Giget på Ritz var kanon i alla fall. 1981 kom så den sista plattan ”Funland”. Den floppade tyvärr, så Bram la ner bandet och gick i pension, har ingen aning om vad Bram Tchaikovsky gör idag.

ÄR JAG SKIVNÖRD ELLER ÄR JAG SKIVNÖRD?

I dag på förmiddagen läste jag ut boken Musik Nonstop Pet Sounds I Våra Hjärtan av den utmärkte nu mera avlidna musik journalisten Lennart Persson.

När man läser boken så känner man igen sig direkt. För nog är det något magiskt med skivor och med skivaffärer. För min egen del började alltihopa 1963 när jag såg Rolling Stones på tv, tror det var Aktuellt som visade ett litet filmklipp med dom. Efter jag sett det, så fanns det liksom ingen återvändo, det var musik som jag skulle hålla på med. Det blev ju också så att jag spelar i band och samtidigt började jag köpa skivor i tid och otid. För precis som  boken beskriver det är ju en magisk känsla att kliva in i en välsorterad skivaffär. Man kommer in där för att man bestämt sig för att köpa tex en Neil Young platta. Typ 3 timmar senare kliver man ut därifrån med en kasse med alla möjliga artister som man inte hade en aning om att dom fanns. Och inte har man nån Neil Young i kassen heller. Det är ju detta som är skönheten med skivaffärer. Tyvärr blir ju dessa allt färre och färre. Dagens ungdom laddar ju ner allt i stället för att skaffa den fysiska plattan. Dom har ingen aning om vad dom missar. Jag menar, många av dom skivor jag köpt genom åren har ju blivit mina bästa vänner plus alla människor man lärt känna i dessa affärer.

Olle Ljungström säger i boken att han mer eller mindre bodde på Pet Sounds under 80 talet. Jag skrattade för mig själv när jag läste det. För jag var ju liksom nästan inneboende på Musikörat i Uppsala. All ledig tid ju åt att vara där och lyssna in plattor och snacka musik med allt och alla. Precis som en äkta skivnörd jag är, så måste man ju också ha en egen skivaffär, så jag köpte in mig i en butik som hette Skivboden. Det var roliga år, men folk förstår nog inte hur mycket jobb det är. På dagarna stod man där och sålde skivor och på kvällarna var jag dj på rock klubben Barowiak i Uppsala. Så min arbetsdag brukade börja runt halv 12 och sluta runt kl 2 på natten. Rik blev man inte i alla fall inte på pengar. Men man blev rik på andra erfarenheter plus att man hade tok kul mest hela tiden.

Så om ni är det minsta intresserade av musik, så ta och inför skaffa boken den är utgiven av Bonniers Fakta och naturligtvis gå till Er lokala skivhandlare och köp skivor i drivor.

STEVE MARRIOTT´S TIDIGA ÅR INNAN SMALL FACES.

STEVE MARRIOTT´S TIDIGA ÅR INNAN SMALL FACES.

Steve Marriott växte upp i en musikalisk familj i Londons East End.

Hans pappa Bill var en ofta anlitad pub pianist. När Steve var 8 år fick han en ukulele av sin far. När han lärt sig några låtar på ukulele så började han uppträda som gatumusikant vid tex. busshållplatsen nära hemmet där han bodde. Detta var år 1955.

Steve´s första band bildade han 1956 tillsammans med sin pappa och mamma Kay var också med och spelade tvättbräda. Dom spelade skiffle som då var väldigt populärt i England. Dom uppträdde ofta på ålderdomshem runt om i East End – dom fick också bra betalt för att uppträda, så man kan säga att Steve var proffs redan vid 9 års ålder.

1957 vann Steve en talangtävling som han ställde upp i medans famlijen var på semester.

1958 var han en av dom sökande till rollen som Oliver i Linal Bart´s uppsättning av musikalen. Han framförde  Buddy Holly´s ”Oh Boy” och Connie Francis ”Who´s Sorry Now”. Han fick rollen som Artful Dodger men kanske inte bara för hans uppträddande för Mr. Bart. Som Steve själv sagt i vissa intervjuver så kan det också bero på vissa familje kontakter med Mr. Bart. Steve kom att spela Artful Dodger i 14 månader, 6 kvällar i veckan på the New Theatre, St Martin´s Lane, London West End.

Vid denna tidpunkt bodde han i Manor Park och hade David Essex som granne. Essex kom själv att bli en hyllad skådespelare och sångare bla i scenuppförandet av Godspell.

1959 bildade han sitt första riktiga rockband kallat The Wheels, som var en trio som spelade Buddy Holly låtar. Där naturligtvis Steve lekte Buddy med tjockbågade glasögon, dom spelade på lokala kaffebarer i East Ham. Han hade också ett annat band vid denna tid som kallade sig Mississipi Five. Vad dom spelade för nåt förtäljer inte historien. Sedan hade han också en grupp som som hette The Coronation Kids, som antagligen också var en Buddy Holly influerad grupp, enda kända sång från denna period är ”Sheila”.

1960 gavs soundtracket till ”Oliver” ut på World Record Club. Steve sjunger 3 låtar på albumet,”Consider Yourself”,”Be Back Soon”och ”I´d Do anything”.

1961/62 för pengarna han tjänade på att spela Artful Dodger, gjorde att han kunde ta teaterlektioner på kända Conti School of Drama. Under skoltiden var han även med i olika uppsättningar på West End så som ”Mr.Patsy”,”Dixon of Dock Green” och ”William the Peacmaker”. Han medverkade också i tv annonser och en del radioshower

tex,”Mrs.Dale´s Diaries” han hade även ett stående inslag varje lördagsnatt på radio Luxembourg. Han medverkade också i en Peter Sellers film vid namn ”Heavens Above”

The Moonlighters blev nästa grupp för den då 15 årige Steve. Dom spelade Shadows låtar plus dom senaste hitsen som tex,”Cut Across Shorty”, men även blusigare matrial som ”I´m a Hog for You Baby”. Bandet spelade på olika lokala tillställningar i östra London. Steve blev också tillfrågad att spela teater med självaste Sir Laurence Olivier, men tackade nej med motiveringen att han var för gammal att spela barn, detta innebar att det blev ett storgräl med familjen vilket fick tillföljd att Steve flyttade hemifrån.

Mars 1963 bytte The Moonlighters namn till The Frantics. I juli samma år kom hans första solo single ut på Decca”Give Her My Regards” som framsida och bsida var”Imaginary Love”. Mot slutet av 1963 medverkar The Frantics i en beat film med titeln”Live It Up” Steve spelar trummis i filmen. The Frantics byter sedan namn till The Frantic Ones, bandet spelade en mix av då tidens hits och Shadows låtar. Steve spelade piano och munspel i gruppen. The Frantic Ones gav ut en singel ”Move It”, men märkligt nog gavs den bara ut i Malaysia av alla ställen på jorden.

1964 bildar gruppen The Moments också kända som Steve Marriott & The Moments.

Medlemmar som var med i gruppen var bla. Jimmy Winston gitarr/bas, Vin Nicholls trummor, Sean Buckley gitarr och John Weider gitarr. Weider kom senare att spela med i The New Animals och Family. Gruppen spelade en mix av soul och blues låtar. Bandet hade också under en tid The Who´s manager Pete Meaden. The Moments var väldigt populära i östra London och i Essex. The Moments gav ut 2 stycken singlar den första med låtarna”I Cried” och bsidan var ”Maybe”, den andra singeln var en cover på Kinks”You Really Got Me” och bsida var ”Money Money” denna sista singel gavs ut i USA men sjönk som en sten där. I November får Steve sparken från bandet pga att han fått en halsinfektion och missat 3 spelningar i rad. I december är han ett par veckor medlem i gruppen Johnny Be Great & The Quotations.

På vintern 1965 kunde man i NME se annonser på en andra singel med Steve på Decca med orden kommer snart i handeln. Det finns inga bevis för att Decca överhuvudtaget gav denna singel ett katalognummer. Men i en intervjuv med Chris Welsh säger Steve att en av låtarna han hjorde för sin andra singel var ”Tell Me” med Andrew Oldham som producent. Senare i karriären skulle ju Small Faces hamna på Oldhams skivbolag.

Steve gjorde också under början av 1965 sin sista filmroll då han åter igen spelade trummis i en film med titeln ”Be My Guest” Han gästade också i bandet The Outcast som Jerry Lee Marriott. I Mars 65 provspelade han för bandet The Lower Third, men fick inte jobbet utan det gick till en viss David Jones senare David Bowie.

I stället bildade han gruppen The Pioneers med Jimmy Winston, Kenny Jones och Ronnie Lane. Steve´s flickvän Anna döpte om bandet till Small Faces och resten är ju som vi säger historia.

JOE MEEK

JOE MEEK

– BADRUMS SOUNDETS KONUNG

– Joe Meek, säger ni – vem fan är Joe Meek?
Kanske en del av er som läser det här
vet vem Joe Meek var, men jag kan garantera
att de esta av er har faktiskt hört Joe Meek,
utan att tänka på det. Vad sägs om låtar som
”Thatís the way” med Honeycombs, ”Stand up”
med Michael Cox eller ”Just like Eddie” med Heinz
och framför allt Telstar med Tornados som var
det första engelska bandet att ha en nr 1 på
hitlistorna i USA.
Joe Meek var Englands svar på Phil Spector. Vem
som var galnast av dem två vet jag inte, men den
skillnaden är nog hårn.
Joe Meek var Englands första indie producent. Han
spelade in artister i parti och minut i sin studio på
304 Holloway London. Hm, studio och studio, förresten…
Det var väl mer en vanlig tvårumslägenhet
som Joe byggde om till en studio. Jag har för mig att
köket var ombyggt till kontrollrum och att han oftast
använde badrummet till sin stråksektion och en del
sångpålägg.
Vem var då denne man? Joe Meek föddes i Gloucestershire
i staden Newent den 5 april 1929. Han
döptes till Robert George Meek, men kallades mest
för Joe. Att han blev som han blev vid vuxen ålder
kan ju ha att göra med att han under de första fyra
åren hela tiden ck gå klädd i ickkläder. Och har
man inte den läggningen kan det ju inte vara lätt här
i livet, eller hur?
Sin bana inom musikbranschen startade han som
radartekniker inom försvaret. Joe var ett tekniskt
geni och helt galen i att lyssna på radio, så han hade
bestämt sig att när han blev fri från försvaret var
det inspelningstekniker han skulle bli. Runt 1953-54
yttade Joe till London och ck anställning hos IBC
(Independent Broadcasting Company) som balanstekniker;
på den tiden var IBC:s studio mycket bättre
än de stora skivbolagens. Så Joe och de andra var
alltid fullbokade. Vad en balanstekniker gör vet jag
inte, jag antar att han ställer in nivåer på utljud, men
jag kan ju ha fel. På IBC kom han att arbeta mycket
tillsammans med Denis Preston. På 1950-talet var
Preston ledande för all bra jazz som producerades i
England och Joe blev hans tekniker. De spelade in
storheter som Chris Barber, Ken Coyler och Humphrey
Lyttelton, med era. Det var på dessa inspelningar
som han började exprimentera med sound on
sound och framför allt var han den förste teknikern
som började sätta upp mikrofoner lite överallt i studion,
bland annat var han först med att micka bastrumman.
Förut hade man oftast bara en mikrofon
som stod i mitten av studion som man försökte ta
upp allt ljud med.
1957 var skife det hetaste på musikmarknaden.
Lonnie Donegan var största stjärnan och hans lp
Showcase var den första engelska lp:n att ta sig in
på top 30-listan, som var en lista för singlar, så
det var starkt gjort. Ni kan ju gissa vem som var
tekniker på den lp:n, eller hur? Men nu hade Joe
börjat ledsna på att vara tekniker och han ville stå
på egna ben. I juli 1957 hittar han en lägenhet på
nedre botten nära Portobello Road Market. Lägenheten
bestod av två rum och kök. När han hade fått
in all studioutrustning fanns det knappt någon plats
för artisterna. Nu gällde det att hitta rätt artister så
att Joe kunde göra demos och försöka få sin chef
Denis Preston intresserad av att ge ut hans inspelningar.
Många grupper och artister sökte lyckan i
Joes studio, för att nämna några få så var t.ex.
Petula Clark och Lonnie Donegan där. Nu kördes det
dubbelskift först 8 timmar åt IBC, sen hem till egen
studio för typ en 8 timmar till. Och så säger alla man
känner att vara musiker eller producent är ett glassjobb.
Hur många av er skulle vilja byta?
Som alltid när man jobbar mycket kan det ju bli en
del kontroverser och i september 1957 hade Joe fått
nog av IBC. Droppen som ck bägaren att rinna över
var att Joe hade jobbat sent i studion med Petula
Clark och de hade slutat inspelningarna runt kl 3 på
morgonen. På förmiddagen kom Joe till studion kl
11 och blev direkt kallad in till studiomanagern som
menade att han kom för sent, vilket upprörde honom
så till den grad att han sa upp sig. En sak som ni ska
veta är att den här mannen hade humör och kunde
bli otroligt arg. Det underlättade heller inte att han
var väldigt egoxerad, allt handlade egentligen om
att han alltid hade rätt. Fan, det där låter som nån
jag känner, undrar bara vem?

Jaha ja, Joe Meek var då utan jobb i slutet av år
1957. Vad skulle han nu hitta på? Han förde en del
samtal med sin gamle chef på IBC, Denis Preston,
om samarbete, men det blev inget just då. Så nu
satt han i sin egen studio och spelade in demos med
en massa artister för att sen försöka sälja dessa till
något skivbolag.
1958 jobbade han bl.a. med George Martin i Abbey
Road-studion, men efter en inspelning med Joy &
David blev Joe sur på George Martin efter det att han
frågat honom om han trodde att det de just spelat in
kunde vara en hit. För George svarade: Ja, möjligen,
efter att de gjort åtta singlar till. Så ni kan ju förstå
att det dröjde länge innan Joe försökte sälja några
nya låtar och artister till EMI.
På hösten 1958 började han åter samarbeta med
Denis Preston. De två började bygga upp det som
skulle bli Lansdowne-studion. Här ck Joe fria händer
att inreda studion precis som han ville ha den.
Dealen var att Preston satsade pengar och Joe skulle
jobba gratis med att bygga upp studion.
När Lansdowne-studion invigdes i maj 1959 var
det den modernaste studion i hela England. Också
den första med stereoljud. Men deras samarbete
skulle återigen inte bli så långvarigt; Joe tyckte att
han fortfarande spelade andra olen och det var han
ju som ni förstår inte så bra på. Så den 4 november
1959 mitt i inspelningarna av Kenny Graham with
Joe Harriottís lp:n Jazz Cha-Cha lämnar Joe Meek
studion för att aldrig mer komma tillbaka. Fast när
han gick trodde han nog att han skulle komma tillbaka.
Men dagen efter ringer Denis Preston upp
honom och meddelar att han inte var välkommen
tillbaka. Anledningen till bråket denna gång var att
Joe ville ha med några låtar som han tyckte var
bättre än det de höll på med att spela in. Han hade
i och för sig haft planer på att sluta och öppna en
egen riktig studio, han hade ju fått £3000 för låten
“Put a ring on her nger” med Les Paul & Mary Ford,
en låt som Joe skrivit åt Eddie Silver. Les Paul & Mary
Ford gjorde en cover och ck en top 40-hit i USA.
Sedan gjorde även Tommy Steele låten som baksida
på sin singel îCome on let¥s go”. Han hade också tre
andra singlar på gång i England: Emile Ford & The
Checkmates îWhat do you want to make those eyes
at me for” som var på väg mot nummer 1 på Englandslistan
i slutet av november. Denna skiva hade
Joe producerat och den var utgiven av Pye.
Han producerade också Mike Prestons “Mr Blue”
och var tekniker på Marty Wildes “Sea of love”. Och
nu började det komma in lite pengar. Han försöker
att hitta någon som ville backa upp hans projekt om
att bilda både skivbolag och inspelningstudio. Men
det gick trögt på grund av att Londons musikscen
var liten och alla kände alla och alla visste om Joe
Meeks temperament. Så han påbörjar arbetet med
en soloskiva, som han kallar “I hear a new world”,
som antagligen är världens första konceptalbum.
Den kom ju typ tre år före Phil Spectors “A christmas
gift for you”. Joes platta tar sex veckor att spela
in, han använder sig av bandet Cavaliers som spelar
på hela skivan. Skivan kan beskrivas som elektroniskt
snömos. Om någon där ute skulle äga ett ex av
ep:n eller lp:n så är ni bara att gratulera, kanske inte
direkt för skivans innehåll utan för att den är värd
mycket pengar i original. Ep:n pressades i 99 ex och
lp:n i 20 ex. Så någon större hit pratar vi inte om
här.
Vidare i december så stämmer han också sin gamla
arbetsgivare på Lansdowne-studion, en process som
skulle ta ett par år att reda ut.
1960 har Joe äntligen uppnått målet om ett eget
skivbolag. Den 25 februari bildas Triumph Records
under parollen “records made for the hit parade”.
Som vanligt när Joe Meek är inblandad så blev
detta bolag kortvarigt. Men den här gången kan man
inte skylla på honom. Triumph var det första riktiga
indiebolaget, man hade en liten budget och man
var i snabbt behov av hits. Hits kom också ganska
snabbt; redan i maj hade Fleerakkers en hit med
“Green Jeans” som tog sig in på top 30-listan. Sedan
slog man till med Michael Cox “Angela Jones”, som
blev en monsterhit, men nu började problemen på
allvar. Som indie hade man helt enkelt för dålig
kringorganisation, man ck inte ut plattorna i tid till
skivaffärerna och andra intressenter. Man hade ju
helt enkelt inte tryckt upp tillräckligt många skivor.
De hade inte resurserna som t.ex. Decca, som kunde
trycka upp 10 000 ex av en platta och blev den ingen
hit så var det bara att bränna upp de överblivna
exemplaren, och satsa på nästa platta som kanske
kunde sälja. Michael Cox-singeln sjönk som en sten.
Men den lyckades ändå ta sig in på top 10-listan i
England. Detta blev den sista hiten på Triumph. Ett
halvår efter starten är man i stort sett bankrutt. Men
Joe Meek skulle snart komma att höras av igen och
denna gång ordentligt.
På hösten 1960 träffar Joe Meek en man vid namn
Major Banks, en lekshandlare med mycket pengar.
De beslutar sig för att öppna eget men att inte göra
de misstagen som Joe hade gjort med Triumph. Det
första Major Banks gör är att köpa loss Joe från kontraktet
med Triumph. Sedan det var gjort, investerar
Major Banks runt £5000 på att låta Joe bygga
upp en ny studio. 304 Holloway Road blir adressen
och här kommer en del mästerverk att spelas in. Joe
Meek utrustar studion med en Lyrec twin-track stereobandspelare
och även en Emi tr 51 monobandspelare.
Den 12 september 1960 står studion klar och de
båda kompanjonerna bildar RGM Sound. RGM skall
bara göra inspelningar och sedan sälja skivorna till
de större skivbolagen. Detta för att undvika vad som
hände med Triumph Records. Så nu gick man runt
på de olika skivbolagen och gjorde upp några dealar
bl.a. med Dick Rowe på Decca. Känns namnet igen?
Jo, det är samma Dick Rowe som sa nej till Beatles
några år senare. Dick Rowe var i och för sig inte ensam om att säga nej till Beatles även Joe tackade nej till dom. Sedan ck man också en deal med
Pye som under årens lopp kom att ge ut en hel del
plattor.

Joe Meek har också turen att träffa på Geoff Goddard
när denne håller på att provspela för ett musikförlag.
Goddard var utbildad klassisk pianist och var när
han träffade Meek helt inne på en bana som klassisk
musiker. Men det lyckades Joe ta ur honom och
han menade att det var bättre att han satsade på
att bli artist hos honom. Vilket skulle visa sig vara
ett lyckokast även om Goddards framgång inte kom
som artist utan som låtskrivare. Få engelska låtskrivare
har haft så många hitar som Geoff Goddard, det
är väl egentligen bara Lennon-McCartney och Jagger-
Richards som haft er än honom, så det är ju
inte något dåligt sällskap han hamnat i.
Först att spela in i nya studion är Mike Berry &
The Outlaws som spelar in singeln îSet me freeî. Men
det händer inte mycket med den. I Januari 1961
ger Decca ut Mike Berry & The Outlaws singel “Will
you still love me tomorrow”, men det händer ingenting
med den heller. Smäller till det gör det när John
Leyton spelar in Geoff Goddards låt “Johnny remember
me” som ges ut på skivbolaget Top Rank som går
raka vägen upp till nummer 1 och stannar 15 veckor
på hitlistan. Uppföljaren “Wild Wind” var skriven av
vem, tror ni? Just det: Geoff Goddard tar sig upp till
en andra plats och stannar på listan i 10 veckor.
Men snart ska det smälla till ännu mer. När Decca
ger ut Tornados “Telstar” blir det en kanonhit i England
och övriga Europa och den slår också till i USA
och blir nummer 1 där. Det är första gången ett
engelskt band toppar därborta. Låten skrevs av Joe
Meek medan Goddard skrev baksidan “Jungle Fever”.
Men det är Geoff Goddard som spelar det magnika
orgelsolot och också hörs sjunga i slutet av Telstar.
Efter att Telstar blivit en jättehit satsar Joe på
att göra deras basist Heinz till en soloartist. Med
Heinz andra singel lyckas han få en top 5-hit med
låten “Just Like Eddie” med Richie Blackmore på
gura. Sedan händer en del olyckliga omständigheter.
Först tar Robert Stigwood bort sina artister bl.a.
John Leyton, Don Charles och Mike Berry men värst
av allt är nog att hans arrangör under många år
slutar, nämligen Charles Blackwell. Så nu har Joe
Meek bara Geoff Goddard kvar från när han startade
RGM. Joe har också kommit på kant med Major
Banks som han tycker lurat honom när de en gång
skrev kontrakt. Joe anser att han gör allt jobb och
att Banks bara tar åt sig pengarna som kommer in.
Men vi ska veta Major Banks är affärsman i första
hand och inte speciellt kunnig i musik. Att Banks
satsat £5000 verkar Joe Meek ha glömt bort nu när
hitsen börjar rulla in.
1964 börjar bra: Han får en hit med Honeycombs
“Have I the right”, som blir nummer 1 i England den
27 augusti. Men det blir också slutet på samarbetet
med Geoff Goddard. Geoff menar att “Have I the
right” är hans låt som han skrev med Joe i början
av 1964 under namnet “Give me the chance”. Medan
Ken Howard och Alan Blaikley menar att de skrev
“Have I the right” under hösten 1963.  1965 stämmer
Geoff Goddard Howard och Blaikley, men han
förlorar målet kanske med anledning av att Joe Meek
inte ville vittna om han varit med och skrivit “Give
me the chance”. Konstigt, kan man ju tycka att han
gjorde på detta vis. Varför det blev så får vi nog
aldrig veta.
Efter att Geoff förlorat i rätten så träffades han och
Joe Meek aldrig mer. Och med facit i hand kan man
nog säga att Joe blev den store förloraren. Joe köper
också ut Major Banks för £14 999 och får nu en
ny kompanjon i Tom Shanks. Den här gången har
Joe lärt sig läxan, han får nu 99 procent av intäkterna.
Allt ser ljust ut igen; han får en top 12-hit
med Honeycombs “Thatís the way”. Mellan åren
1960-1965 gav Joe Meek ut 141 plattor varav 25 var
top 40-hits. Han var till och med mer framgångsrik
än Phil Spector som bara hade orkat med 21 stycken
top 40-hits. Men slutet är nära…
I februari 1966 får Joe sin sista hit med Cryiní
Shames och låten “Please stay” som når 26:e plats
på listan. I juni skiljs Joe och Tom Shanks åt och
nu följer det bara ekonomiska problem för Joe. Han
ligger efter med räkningar till allt och alla. Ingen på
något skivbolag vill heller ha med honom att göra.
Den enda som visar intresse för Joe Meek är sir
Joseph Lockwood, högsta chef på EMI. Sir Joseph vill
att Joe ska ta över efter George Martin som A&R:s
man och chef för Abbey Road-studion. Det hade ju
kunnat bli något riktigt stort av det, tänk om Joe
hade varit med om att göra Sgt Pepper… Vilken
platta det hade kunnat bli. Jag menar, Sgt Pepper är
bra som den är, men tänk vilka ljud som Joe hade
kunnat få fram med den budget som Beatles hade.
Så blev det dock aldrig, den 3 februari 1967 skjuter
Joe Meek skallen av sig, efter det att han skjutit
sin hyresvärdinna. End of Story.

THE COUNT BISHOPS – ENGLANDS BÄSTA PUB ROCKARE????

The Count Bishops dök upp på den engelska pubscenen I skarven mellan Dr.Feelgood och punken. Ett hårtrockande band med förkärlek till amerikansk musik – från Otis Redding och Sam & Dave till Howlin´ Wolf och Sonny Boy Williamson – blandade detta med en dos engelsk 60 tals rock typ Kinks, Stones och likaledes Savoy Brown. Bandet kan man väl kanske säga att dom föll mellan stolarna vad  det gäller genre, för tuffa för pubrockscenen, för traditionella för punken och för mycket rock`n`roll för att vara ett popband. Det är också intressant att bandets mest framgångsrika line – up som spelade in dem grymt bra lpn ”Bishops Live” 1978 inte innehöll en enda brit. Utan bestod av 2 australier, en irländare, en amerikan och en polak. Men nu backar vi tillbaks till hur bandet startade, The Count Bishops bildades i London juli 1975 av 2 amerikaner i förskingring Mike Spenser och Johnny Guitar som tillsammans med Zenon De Fleur gitarr, Steve Lewins bas och Paul Balbi trummor utgjorde den första upplagan av bandet. Denna sättning höll fram till början av 1976. Han med att ge ut en ep på Chiswick. Mike Spenser slutade och bandet fortsatte som ett 4 mannaband under nästan ett år. Spelade in första lp och gav också ut en singel. I början av 1977 anslöt sig sångaren Dave Tice till bandet, denna sättning existerade i ett halvår. Hann med att göra en lp och en singel. Sommaren 1977 slutar Steve Lewvins och ersätts av irländaren Pat McMullen på bas. Kortade då ner namnet till The Bishops. Då är vi alltså tillbaks vid den sättning som inte innehöll en enda brit. Denna upplaga lirade ihop fram tills i mars 1979, då Zenon De Fleur förolyckades i en bilolycka på hem väg från en spelning, då han råkade köra sin bil rätt in i en pub. Han överlevde kraschen, men dog några dagar senare av komplikationer på sjukhuset. Bandet blev aldrig detsamma efter Zenons död, men fortsatte direkt med att rekrytera Andy Eastwood på gitarr. Men denna sättning höll bara till juni 1979 då både Andy Eastwood och trummisen Paul Balbi slutade. Balbi ersattes av Peter Miles. I oktober samma år kom Balbi tillbaka som trummis och bandet spelade in en singel. I november var det dags för trumbyte igen. Ny trummis blev Charlie Morgan. Men det blev inte under nån lång tid som denna sättning existerade. Utan ganska snart så la bandet ner och kanske englands bästa pubrockare spelat sin sista ton. 26 år senare så återförenades The Count Bishops för 2 spelningar i London. Johnny Guitar flög in från Florida, Pat kom från Budapest och Dave och Paul flög in från Australien. Dom repeterade i 3 dagar sedan spelade dom på Lock 17 (gamla Dingwalls) den 22 september 2005 och dagen efter på The Bang Bang Club (gamla 100 club) där blev dom introducerade av bandets förste sångare Mike Spenser. Kan vi hoppas på en återförening igen?????? Efter The Bishops spelade Johnny Guitar bla. med Dr.Feelgood, Bill Hurley och i nu läget med bandet Midlife Crisis i Florida där han arbetar som börsmäklare. Dave Tice flyttade tillbaks till Australien och bildade bandet The Headhunter som spelade ihop mellan åren 1988 – 1997. År 2000 gav han ut sin första cd i eget namn ”Lay Down With Dogs.” Pat McMullen bor i Budapest och spelar med bandet Headless Nation. Paul Balbi vet jag inte vad han gör i dag. Orignal basisten Steve Lewins spelar bla. i The Fly Jugband. Bandets förste sångare Mike Spenser bildade The Cannibals och han spelar fortfarande med dom plus att han är radio dj på Radio Caroline. Andy Eastwood spelade med i The Untouchables och The Cobras innan han 1980 flyttade till Australien . Där han arbetar teknisk rådgivare plus att han uppträder som Björn Ulveus i en musikal om Abba som heter ”Thank you for the music.” Charlie Morgan gick vidare i musikvärlden och han har spelat med allt från Kate Bush till Elton John.

En kul kväll med Ray Davies

I går kväll åkte jag ner till Stockholm och Berns, för att lyssna in Ray Davies. Ray har ju varit en hjälte för mig sen Kinks genombrott med ”you really got me.” Men på vägen ner blev jag lite fundersam på hur han skulle låta år 2009. Detta på grund av att min kompis Sandberg som var med fick för sig att det var en solo turné han genomför. Varför Sandberg hade fått för sig detta vet jag inte. När vi väl kom fram till Berns så började Ray akustiskt men han var inte ensam på scenen utan hade med sig en gitarrist. Och dom två inledde med en höjdar version av ”I need you” som hade kunnat få Count Bishops att aldrig velat spela in den låten. Och då ska ni veta att deras version är kanon. Sen avverkade han bla. Waterloo Sunset, som jag anser är en av världens bästa pop låtar. Men så efter en 25 minuter så går Ray elektriskt och upp på scenen kommer det en trummis,basist och en keyboard spelare. Vi stod ganska långt bak så vi hade inte upptäckt att det fanns stärkare och trummor på scenen. För trummisen hade sitt set väldigt lågt uppsatt. Men när dom väl drog igång elektriskt jisses!!! vilket drag det blev. Ni som har hört Stranglers version av ”all day and all of the night” vet ju hur rockig den är. Ray hade tydligen lyssnat in dom, för resten av kväll blev det tok röj på scenen coh en grymt tung ”lowbudget” som sista låt. Och då gjorde det ingenting att han sket i satt spela ”lola” och ”you really got me”. Så jag lyfter på hatten för Ray. Det är ju lite märkligt att han är så grymt bra live för sista plattan han gjort med ny inspelningar av Kinks låtar är ju bedrövlig.

 

Ja,hm…det var ju ett tag sedan jag skrev nåt.

Ja, sommaren börjar gå mot sitt slut. Fan!Vad den går fort nu för tiden. Själv har man hunnit med att fylla år. Är numera i den åldern att man har rätt till ett visst boende om man nu skulle vilja byta bostad. Men jag tror jag står över det erbjudandet. Annars har sommaren mest varit en massa rep och spelningar med Rävjunk. Fast just nu så har vi mest kontakt via mejlen. Detta pga att vi är lite oense angående nya låtar, inte så att vi inte vill spela nya låtar utan mera sättet hur vi skriver dom. Jag och nye gitarristen Henri har skrivit ett antal låtar. Men vår andre gitarrist The Road Grader verkar inte så sugen på dom, utan han vill att vi ska jamma fram nya låtar. Vi var ju ett jam band från början. Ja, vi får väl se hur det blir med detta. Själv har jag hotat med att säga upp mig som sångare. Det kanske är vågat, dom kanske tar mig på orden.”lol”

 

Jag säger också adjö till Ellie Greenwich som avled i veckan 68 år gammal. Ja, hon skrev ju en och annan rock klassiker som Da doo ron ron och Be my baby. RIP Ellie

Nej, nu får det vara bra för den här gången.

Lite om helgen som gått.

Ja, det var några dagar sedan jag skrev nåt här. Har haft en jobb helg, med att bland annat skriva nya text idéer åt Rävjunk. Jag har lyckats få ihop en 10 stycken idéer. Får väl se om vi kan använda några till att bli nya låtar också.

Annars har jag lyssnat på Spotify hela helgen, måste säga det verkar vara en väldigt bra musikspelare. Tog mig igenom hela Charles Mingus ” The Complete Atlantic Recordings”.

Highway to helg!

I kväll vänder jag & Berger wax på KB i Uppsala från kl 21.00 – 01.00. Klubben kallas för Highway to helg! Konceptet är följande att det ska vara som ett vardagsrum, där man samlar sina vänner och bekanta. Låter dom dricka öl eller vad dom nu vill dricka, medans jag & Berger blandar hej vilt i cd högen och mixar soul, punk, country, jazz, pop, blues i en enda stor smält degel.

Om nån är intresserad av detta så är adressen följande.

Konsertbaren Vaksalagatan 24 Uppsala. Tele: 018-100910

Bob Dylan live bra eller dåligt?

Jag sitter just när jag skriver detta och lyssnar på Bob Dylans At Budokan live plattan från 1979. Då kom jag att tänka på att jag sett Dylan live två gånger och båda gångerna har karln varit totalt värdelös. Första gången var i Göteborg 1978, alltså samma gäng musiker som spelar på Budokan plattan. Det är enda gången som jag somnat när jag varit på konsert. Den konserten var ett enda stort sömnpiller. Skall också förtydliga att jag var helt nykter, så ni inte tror att jag somnade på grund av fylla. Andra gången jag såg Dylan var 2006 i Globen, Stockholm. Den spelningen var också kass, men den här gången kanske man inte kan beskylla Dylan för att vara dålig. Problemet var att Ema hyrt in ett alldeles på tok för litet PA. Så bandet lät som ett taskigt svenskt dansband. Fast det är märkligt att han alltid tydligen i Sverige spelar en massa udda låtar, den här kvällen spelade han bara fem stycken av dom kändare låtarna. I stället fick man sig till livs låtar som ”tweedle dee, tweedle dum” och annat trams. Som nån på andra sidan läktaren skrek ” Dylan för fan spela nåt bra nu då?” Själv jag gick jag ut till baren och tog några öl när han härjade loss som värst. Min trummis i junket ”uncle” som är stor Dylan nörd och brukar ha koll på alla Dylans konserter påpekade att så fort han kommer till England. Ja, då kommer hitsen på rad, även en och annan överraskning som andra kvällen på Brixton Academy när han börjar konserten med The Clashs ”London calling”.

Är det så att han bara jävlas med oss i Sverige eller???